Bevakningsinformation

Slut på jakten efter lägsta pris? EU-kommissionen vill ändra spelreglerna för offentlig upphandling

Published On: 2026-09-23Last Updated: 2026-09-23

EU-kommissionen föreslår enklare regler för offentlig upphandling där kvalitet ska få större betydelse vid valet av leverantör. Förslaget ska också stärka Europas konkurrenskraft och minska beroendet av leverantörer utanför EU.

Bildkälla Offentligaaffärer.se

Den 9 september presenterade EU-kommissionen ett förslag till nya regler för offentlig upphandling. Tre befintliga upphandlingsdirektiv föreslås ersättas med en gemensam EU-förordning. Direktiven som nu föreslås att ersättas ligger till grund för den svenska lagstiftningen i form av lagen om offentlig upphandling (LOU), lagen om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) samt lagen om upphandling av koncessioner (LUK). Det vill säga, det nya förordningsförslaget kommer ha stor bäring på svensk offentlig sektor.

Eftersom en förordning gäller direkt i alla medlemsländer minskar även risken för nationella skillnader och en fragmenterad inre marknad. Detta ingår i en tydlig utveckling inom EU, där förordningar i allt större utsträckning används i stället för direktiv. Syftet är således att förenkla regelverket, minska administrationen och ge offentliga inköpare större flexibilitet.

Ambitionen sträcker sig längre än att bara förenkla själva upphandlingen. Offentlig upphandling motsvarar idag omkring 15 procent av EU:s BNP, och kommissionen vill använda dessa inköp för att stärka Europas konkurrenskraft och minska beroendet av leverantörer utanför EU. Enligt EU-kommissionen  ska förslaget också främja innovation, stärkt konkurrenskraft och tryggare leveranser av varor och tjänster.

För industrikommissionär Stéphane Séjourné handlar reformen också om att offentliga pengar i större utsträckning ska gynna den europeiska ekonomin.

European public money should, wherever possible, create jobs, investment and opportunities in Europe rather than filling the order books of our competitors”, säger han i EU-kommissionens pressmeddelande 

Samma ambition att stärka Europas konkurrenskraft märks också av i European Innovation Act som kommissionen presenterade samma dag. Förslaget ska göra det lättare för innovativa företag att utveckla och få ut nya lösningar på den europeiska marknaden.

Kvalitet ska väga tyngre än lägsta pris
En av de viktigaste förändringarna är att priset ska få mindre utrymme när offentliga inköpare ska välja leverantörer. När pris och andra faktorer vägs samman ska kvalitet som huvudregel stå för minst 30 procent av den totala bedömningen. För vissa arbetsintensiva kontrakt där personalens arbete utgör en stor del av uppdraget föreslås istället minst 50 procent. Det innebär att offentliga inköpare i större utsträckning ska bedöma vad de får för pengarna, och inte bara välja det billigaste alternativet. Det kan exempelvis handla om miljöpåverkan och arbetsvillkor, men också om innovativa lösningar och leveranssäkerhet. Förslaget innehåller dock möjligheter till att göra undantag från huvudregeln om det kan motiveras.

Dagens upphandlingsregler har kritiserats för att begränsa möjligheterna till dialog och förhandling. Kommissionen vill därför förenkla processen  och ge offentliga inköpare större möjligheter att förhandla med leverantörerna. Företag ska också lättare kunna återanvända uppgifter, så att de slipper lämna samma information på nytt vid varje upphandling.

Made in Europe – europeisk konkurrenskraft får större betydelse
Förslaget knyter också an till satsningen de tendenser till Made in Europe, som ingår i flera aktuella lagförslag och initiativ, såsom Industrial Accelerator Act och försvarslånen SAFE. Tanken är att offentlig upphandling ska kunna användas för att stärka europeisk industri och minska beroendet av varor från länder utanför EU. Kommissionen vill ge offentliga inköpare större möjligheter att ta hänsyn till var produkter kommer ifrån och minimera risken för exempelvis leveransavbrott (som när det uppstod brist på skyddsutrustning under coronapandemin). Under vissa förutsättningar ska det också bli möjligt att ge europeiska produkter en fördel eller till och med begränsa möjligheten för företag utanför EU att delta i upphandlingarna. Det betyder däremot inte att alla offentliga inköp måste göras från europeiska företag. Vilka fördelar som får ges beror bland annat på EU:s avtal med andra länder.

Förslaget välkomnas – men möter också kritik
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) välkomnar ambitionen att förenkla regelverket, men framhåller att reglerna behöver vara flexibla och fungera i praktiken.

Offentlig upphandling är en stor del av kommuners och regioners verksamhet, så de nya reglerna kommer märkas av, minst sagt. Därför är det viktigt att de är flexibla och enkla att tillämpa, så att våra medlemmar kan följa reglerna och samtidigt anpassa dem efter sina lokala behov och göra bra affärer säger Sara Catoni, chefsjurist på SKR.

Swedwatch som är en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter och schyssta arbetsvillkor välkomnar att kvalitet ska väga tyngre i upphandlingar, men anser också att förslaget inte går tillräckligt långt. Organisationen varnar för att andra kvalitetskriterier, som innovation och leveranssäkerhet kan få större utrymme medan den sociala delen riskerar att hamna i skymundan. Swedwatch vill därför att obligatoriska sociala krav förs in när förslaget nu behandlas vidare.

Vad händer nu?
I Sverige tar Regeringskansliet just nu fram en faktapromemoria som beskriver förslaget och regeringens syn på det. Den väntas lämnas till riksdagen i mitten av oktober.

De två medlagstiftande institutionerna, Europaparlamentet och rådet (EU-länderna) kommer nu att ta fram sina respektive förhandlingspositioner utifrån kommissionens förslag. Därefter kommer så kallade triloger, det vill säga inofficiella trepartsförhandlingar, mellan representanter från EU-kommissionen, rådet och Europaparlamentet, att inledas. Syftet med ett trepartsmöte är att nå en preliminär överenskommelse om ett lagstiftningsförslag som både parlamentet och rådet, som är medlagstiftare, kan godta. När en preliminär överenskommelse nås måste den formellt godkännas av både parlamentet och rådet. Först därefter kan den färdiga lagstiftningen offentliggöras i EU:s officiella tidning och träda i kraft.

Kommissionen föreslår att de nya reglerna ska börja tillämpas två år efter att förordningen trätt i kraft. När det blir är ännu oklart, eftersom förslaget först ska förhandlas och antas. SKR har tidigare uppskattat att reglerna kan börja gälla tidigast 2031.

Central Sweden kommer att fortsätta bevaka frågan tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), om också leder det samlade svenska påverkansarbetet för kommunal och regional nivå.

Bakgrundsinformation om EU:s upphandlingsdirektiv

EU påverkar svenska offentliga upphandlingar genom att sätta gemensamma regler. Reglerna styr hur myndigheter och vissa allmännyttiga företag köper in varor, byggentreprenader och tjänster över ett visst värde.

Upphandlingsdirektiven i utvärderingen omfattar huvudsakligen tre rättsakter:
-Det klassiska direktivet om offentlig upphandling (2014/24/EU) styr de flesta av offentlig sektors köp av varor, tjänster och byggentreprenader.
– Försörjningsdirektivet (2014/25/EU) omfattar särskilda regler för enheter som är verksamma inom försörjningssektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster.
– Koncessionsdirektivet (2014/23/EU) gäller för upphandling av tjänste- och byggkoncessioner inom EU.

Det finns flera rättsakter om upphandling på EU-nivå, men de tre diktiven som EU-kommissionen nu föreslår att salå samman till en förordning. Direktiven ligger till grund för den svenska lagstiftningen i form av lagen om offentlig upphandling (LOU), lagen om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) samt lagen om upphandling av koncessioner (LUK).

Källa: Upphandlingsmyndigheten

Bakgrundsinformation om EU-lagstiftning: Vad är skillnaden mellan ett direktiv och en förordning?

En förordning är en bindande rättsakt som alla EU-länder måste tillämpa i sin helhet så snart den träder i kraft, utan att införliva den i nationell lagstiftning. Ett direktiv anger de mål som EU-länderna måste nå, men länderna får själva bestämma på vilket sätt. När EU har antagit ett direktiv måste EU-länderna anta nationella lagar för att införliva direktivet och meddela kommissionen vilka lagar de har antagit. Länderna måste införliva direktiven i sin nationella lagstiftning inom en viss tid (vanligtvis två år). Om ett land inte införlivar ett direktiv korrekt kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande, det vill säga att ta det till EU-domstolen.

Det finns även andra sorters rättsakter: beslut, rekommendationer och yttrande. Mer om dessa finns att läsa på EU-kommissionen. 
Källa:  Typer av EU-rättsakter – Europeiska kommissionen 