Bevakningsinformation

Hur kan EU stärka sin industri – utan att stänga världen ute?

Published On: 2026-03-25Last Updated: 2026-03-25

Mer investeringar i EU, snabbare tillstånd och preferens för EU-tillverkad cement och aluminium i offentlig upphandling. Därtill krav på nationella industrikluster inom strategiska sektorer såsom fordonsindustri eller nettonolltekniker som batterier, solceller och vindkraftverk – det är några av delarna i EU-kommissionens förslag Industrial Accelerator Act.

Bildkälla: EU-kommissionen

EU-kommissionen ser att unionens konkurrenskraft inom tillverkning har försvagats och vill agera för att vända utvecklingen. Samtidigt vill de påskynda omställningen till ett koldioxidsnålt samhälle. Det finns politiska mål, men i praktiken är det pengarna som styr. Många menar att vad som investeras i – och var investeringarna hamnar – är avgörande. Det har därmed funnits en stark efterfrågan på styrmedel för att göra EU mer attraktivt för investeringar, vilket utgör en av bakgrunderna till förordningsförslaget Industrial Accelerator Act (IAA).

Förslaget presenterades den 4 mars 2026 efter upprepade framskjutningar. Det har föregåtts av intensiva diskussioner om bland annat förenkling, industripolitik och hur en eventuell europeisk preferens (Made in EU) ska hanteras. Syftet med IAA är att stärka unionens industriella motståndskraft genom att stimulera produktion i Europa, bland annat genom investeringar och att öka efterfrågan på teknologier och produkter med låga koldioxidutsläpp. En central målsättning är att höja industrins andel av EU:s BNP från 2024 års 14,3 procent till 20 procent år 2035, genom att öka efterfrågan på europeiska produkter med låga utsläpp.

Förslaget består av fyra huvudspår

Krav på europeiskt innehåll i offentlig upphandling

En del av syftet med är att stärka den inhemska marknaden för produkter i strategiska sektorer genom krav på EU-ursprung, låga koldioxidutsläpp – eller båda – i offentlig upphandling och stödordningar. Det gäller beslut om offentlig finansiering som omfattas av statsstödsreglerna. De flesta stöd som ges enligt dessa regler sker genom sådana stödordningar.

Inom offentlig upphandling, nämns särskilt cement och murbruk, aluminium samt stål och produkter som är beroende av stål, såsom byggnader, infrastruktur och personbilar (se annex 2). Vid upphandling inom dessa sektorer ska en viss andel vara koldioxidsnål. För cement och aluminium ska även en viss andel vara EU-producerat.

Fordonssektorn pekas också ut. För upphandlande myndigheter, till exempel kollektivtrafik, innebär förslaget betydande förändringar jämfört med idag. Vid exempelvis upphandling av elbussar ska 70 procent av komponenterna i bussen (batteri exkluderat) vara EU-producerade och 30 procent av komponenterna i batterierna ska vara EU-producerade (se annex 3).

Det finns dock undantag i förslaget – om kostnaderna ökar mer än 25 procent för offentlig upphandling behöver IAA-kraven inte uppfyllas.

Förenkling av tillståndsprocesser

EU-kommissionen menar att långa och krångliga tillståndsprocesser idag gör att investeringar tar onödigt lång tid. För att underlätta för företag och projekt inom energiintensiva industribranscher vill kommissionen förenkla och förkorta handläggningstiden.

Enligt förslaget ska varje medlemsland inrätta en så kallad “single access point” – en gemensam digital kontaktpunkt för ansökningar om industriella tillstånd. Där lämnas alla tillstånd och handlingar in och vidarebefordras automatiskt till relevanta nationella myndigheter för handläggning. Hos den digitala kontaktpunkten ska den sökande kunna följa ärendets status, ta del av tidsfrister och få information om beslut. Systemet ska även byggas på det kommande förslaget om så kallade europeiska företagsplånböcker. Företagsplånböckerna är digitala verktyg som underlättar identifiering, delning av dokument och utbyte av data över gränser för företag och offentliga myndigheter.

Utländska direktinvesteringar ska skapa mervärde i unionen

Kommissionen vill att EU:s ekonomi ska fortsätta vara öppen. Det innebär att tillväxten även framöver ska bygga på handel med andra länder, både genom export och import. EU ska motverka handelshinder såsom tullar och verka för att europeiska företag ska vara en del av globala värdekedjor där produktion sker i flera länder. En sådan öppen ekonomi ses som en viktig källa till EU:s ekonomiska styrka och motståndskraft.

EU-kommissionen ser också att investeringar från omvärlden fortsatt ska välkomnas (med vissa säkerhetsmässiga undantag) samt att det bör säkerställas att utländska investeringar gynnar europeiska produktionskedjor och leder till fler kvalitetsjobb. Därför omfattar IAA nya krav på stora investeringar på över 100 miljoner euro från länder utanför EU och som har en global marknadsandel på över 40 procent inom sektorerna batterier, solcellstekniker, elfordon och kritiska råmaterial.

Investerare som idag fyller två av nedan sex krav, ska framåt uppfylla minst fyra av kraven. Det första kravet är obligatoriskt.

Minst hälften av de anställda ska vara lokal europeisk arbetskraft
De utländska investerarna får högst ha 49 procents ägarandel
Det ska finnas ett samarbete med en eller flera EU-enheter
Det ska finnas avtal om licensiering, immateriella rättigheter och liknande
En procent av den årliga globala bruttoomsättningen ska gå till forskning och utveckling i EU
En tredjedel av slutproduktens komponenter ska vara tillverkade i EU

Vad detta skulle kunna betyda illustrerar Magnus Karlström, redaktionschef på Energimyndighetens nyhetsbrevet Om EV, genom följande exempel:

Ett företag från Kina vill göra en direktinvestering i batterianläggning i EU. Det får de inte om de inte samtidigt uppfyller olika krav som till exempel att de satsar på FoU i Europa och/eller har en viss andel av arbetskraften som är europeisk.

Industriella accelerationsområden för tillverkning

Kommissionen föreslår att varje medlemsland ska ha minst ett accelerationsområde som ska främja kluster inom industriprojekt i utpekade strategiska sektorer. Syftet är att stärka EU:s försörjningstrygghet, värdekedjor och innovationsförmåga samtidigt som klimatomställningen och hållbar produktion påskyndas.

De industriella accelerationsområdena för tillverkning beskrivs som geografiskt avgränsade områden där industriprojekt inom strategiska sektorer ska koncentreras.

De strategiska sektorerna som pekas ut är energiintensiva industrier, såsom papper, plast, kemikalier, gummi samt vissa metaller och mineraler. Till dessa tillkommer även fordonsindustrin och nettonolltekniker, såsom solceller och solenergi, elektrolysanläggningar och bränsleceller, vindkraft på land och förnybar havsenergi, hållbar biogas/biometan, batterier och lagring, avskiljning och lagring av koldioxid, värmepumpar och jordvärmeenergi samt nätteknik.

Värt att notera är att det finns en geografisk preferens i förslaget där kommissionen särskilt hänvisar medlemsländerna till att fokusera på industrins omställning i mindre utvecklade regioner och övergångsregioner.

Det är därför lämpligt att främja utvecklingen av industriella accelerationsområden för tillverkning. Sådana områden bör ha en geografiskt begränsad omfattning för att underlätta industriell symbios. Vid utpekandet av områdena bör medlemsstaterna, i samarbete med regionala myndigheter där så är relevant, ta hänsyn till den industriella produktionen (särskilt inom vissa strategiska sektorer) och regionernas generella utvecklingsnivå, med särskilt fokus på mindre utvecklade regioner och övergångsregioner.

– COM(2026)100 – Proposal for a Regulation on establishing a framework of measures for accelerating industrial capacity and decarbonisation in strategic sectors (Industrial Accelerator Act) (53) s. 28 – 29.

Det finns ytterligare aspekter som ska ligga till grund vid bedömningen om området kan utgöra ett industriellt accelerationsområde för tillverkning:

Områdets potential att stärka produktionskapaciteten inom de utpekade sektorerna.
Områdets potential att stärka EU:s värdekedjor och innovationsförmåga, och därigenom påskynda en hållbar industriell produktion med cirkulära affärsmodeller och lägre koldioxidutsläpp.
Områdets potential att bidra till en mer enhetlig inre marknad, i linje med så kallade strategiska projekt och andra initiativ, till exempel Net Zero Acceleration Valleys i Net Zero Industry Act.
Antalet små- och medelstora företag samt små midcap- företag som skulle dra nytta av att ingå i ett industriellt accelerationsområde.

Förslaget innehåller även krav på var ett område får upprättas och hur det ska utformas, däribland:

Att området inte bedöms medföra någon betydande miljöpåverkan och inte ligger inom Natura 2000‑områden eller andra nationellt skyddade natur- och biodiversitetsområden.

Dessutom finns det aspekter som ska övervägas vid upprättandet av ett sådant område, bland andra:

Hur befintlig infrastruktur ser ut i området och om ytterligare utbyggnad kommer att behövas.
Hur finansieringsbehovet för industrin i området ser ut och vilka stöd som eventuellt kan ges inom ramen för statsstödsreglerna.
Hur områdets tillgång till nödvändiga material och fungerande värdekedjor ser ut, särskilt vad gäller tillgång till återvunnet eller sekundärt material.
Områdets möjlighet till en tillräcklig energiförsörjning med låga fossilutsläpp
Vilken kompetens som finns och hur möjligheterna ser ut till att stödja forskning och innovation kopplad till industrins behov.

I artikel 25 på sida 53 i förslaget går det att läsa mer om de olika kraven och aspekterna för industriella accelerationsområden för tillverkning.

Ett förslag som är lättare sagt än gjort

EU‑kommissionens ambition med accelerationsområdena kan förstås som en satsning i att skapa starka industrikluster som kan konkurrera med motsvarande miljöer i exempelvis Kina eller Silicon Valley i USA.

Det finns dock flera frågor kring hur det är applicerbart i en europeisk, men också svensk kontext. Dels har Sverige en geografiskt decentraliserad och spridd industri som gör det svårt att samla stora delar av värdekedjan inom ett avgränsat område. Dels utgör svensk lagstiftning och planeringsmodell en utmaning.

För att ett område ska kunna klassas som ett accelerationsområde måste det uppfylla ovan nämnda krav, till exempel inte medföra en betydande miljöpåverkan. De sektorer som pekas ut är i Sverige per definition industrier som kräver miljöprövning och som anses ha betydande miljöpåverkan. Det innebär att ett accelerationsområde enligt förslaget sannolikt skulle bli relativt litet. Det är till exempel svårt att se hur ett industriellt kluster skulle kunna etableras i områden som domineras av skogsområden, Natura 2000-områden eller andra känsliga miljöer, vilket försvårar möjligheten att etablera ett tillräckligt stort industriellt kluster.

Ytterligare en aspekt är det kommunala självstyret. Vi vet i dagsläget inte vilken aktör som ska ansvara för planprocesser, tillståndsgivning och tillsyn om staten ska utse ett område som potentiellt sträcker sig över både kommun- och regiongränser. Sådana gränsöverskridande områden känns troliga, eftersom industriella värdekedjor sällan följer kommun- och regiongränser.

Den politiska balansgången mellan att stötta EU-industri och samtidigt vara öppen mot omvärlden

Kommissionen betonar att EU även fortsatt ska vara öppet utåt. Vissa tredjeländer kan behandlas likvärdigt med unionsmedlemmar – om de erbjuder europeiska företag motsvarande marknadstillträde och bidrar till EU:s ekonomiska säkerhet och resiliens. Industrikommissionären Séjourné säger bland annat att partnerländer med handelsavtal, som Norge genom EES-avtalet, ska omfattas av den europeiska preferensen. Det innebär att det ändå är dryga 80 olika länder utanför unionen som omfattas.

Frågan om just europeisk preferens har varit en av de främsta orsakerna till att förslaget skjutits upp vid flera tillfällen. Medlemsländerna är visserligen eniga om att EU står inför en hårdnande global konkurrens, inte minst från Kina, men är långt ifrån överens om huruvida ”Made in EU”-kriterier är rätt väg att gå.

Den starkaste förespråkaren är Frankrike, med president Emmanuel Macron som tydlig röst för en mer offensiv europeisk industripolitik. Frankrike ser inte att IAA hotar den fria marknaden – tvärtom menar Macron att en mer protektionistisk hållning är nödvändig för att ge europeiska företag utrymme att växa.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson är av en annan åsikt. I en intervju med Politico framhåller han att han delar Macrons mål om ökad europeisk självförsörjning, men inte metoden. Enligt Kristersson skapas konkurrenskraft inte genom att undvika konkurrens, utan genom att europeiska företag utsätts för den. Han lyfter i stället behovet av stärkt infrastruktur, forskning, utbildning och fler handelsavtal för att bygga EU:s långsiktiga industriella styrka.

Kritiken mot ”Made in EU” delas också av Svenskt Näringsliv, som varnar för att kraven kan leda till ökade kostnader i värdekedjorna, bli dyrt för skattebetalarna och i praktiken isolera europeiska företag på marknaden. De menar att förslaget riskerar att skapa mer administrativ börda snarare än att förenkla regleringen. Dessutom understryker de att utländska direktinvesteringar idag tillför viktiga mervärden till EU:s ekonomi, och att begränsningar av dessa riskerar att göra unionen mindre konkurrenskraftig om investeringar i stället söker sig till andra delar av världen.

Svenska teknikföretagen välkomnar ambitionen att stärka regioners robusthet och minska industriella sårbarheter, men menar att IAA inte är tillräckligt bred för att stärka Europas konkurrenskraft. De efterfrågar åtgärder som minskar regelbördan och leder till verkligt effektiviserade avtalsprocesser. Samtidigt ifrågasätter de, likt Svenskt Näringsliv, om IAA inte kommer att leda till ökade kostnader och administrativ börda.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar att Kinas handelsministerium uttryckt allvarlig oro över Industrial Accelerator Act (IAA). Kina anser att EU använder mål om industriell utveckling och grön omställning som motivering för nya handelshinder. Enligt Kina är detta en form av protektionism som riskerar att slå tillbaka, skada de globala handelsreglerna, snedvrida konkurrensen och skapa instabilitet i internationella leveranskedjor.

Hur hänger olika delar av förslaget ihop med annan EU-lagstiftning?

Tillståndsprocesser

Central Sweden kan konstatera att EU-initiativ för att snabba på handläggningstiden för tillståndsprocesser har ingått i flera olika lagstiftningsförslag de senaste åren, bland annat inom Net‑Zero Industry Act (NZIA), Critical Raw Materials Act (CRMA), Förnybarhetsdirektivet (RED III), TEN‑E‑förordningen (reviderad), Gigabit Infrastructure Act (GIA), Industriutsläppsdirektivet (IED) och den nya batteriförordningen med många fler. Frågan är om hur mycket den långa handläggningstiden går att lagstifta bort? Samt hur villiga EU-länderna är att omprioritera resurser, vilket det ju oftast handlar om, för att leva upp till EU-kraven? Sverige har till exempel fått kritik från EU för att inte ha införlivat EU-lagstiftning i svensk lagstiftning för att effektivisera och korta tillståndsprövningar relaterade till produktion av förnybar energi.

Offentlig upphandling

I förslaget skriver EU-kommissionen att de kommer säkerhetsställa att de sektorspecifika åtgärderna som föreslås i IAA också ska omfattas av den övergripande ramen för den kommande revideringen av regelverket för offentliga upphandling.

Ellen Hausel Heldahl, jurist och expert på offentlig upphandling på Svenskt Näringsliv, påpekar att IAA:s upphandlingskrav bara gäller upphandlingar som omfattas av EU:s upphandlingsdirektiv – alltså kontrakt över EU:s tröskelvärden. Hon lyfter också fram att förslaget innehåller flera undantag. Upphandlande myndigheter ska kunna avstå från kraven om de riskerar att skapa tekniska problem, leda till för lite konkurrens eller orsaka oproportionerliga kostnadsökningar.

Vidare menar hon att förslaget dessutom måste följa EU:s internationella handelsåtaganden. EU är bundet av WTO:s avtal om offentlig upphandling (GPA) och flera bilaterala handelsavtal, vilket innebär att leverantörer från vissa tredjeländer fortsatt måste ges tillträde till delar av EU:s upphandlingsmarknad. Därför kan EU inte införa ett generellt krav på att alla upphandlade produkter ska vara europeiska.

Slutligen anser Hausel Heldahl att den föreslagna förordningen framför allt skapar ett övergripande ramverk för hur så kallad “Made in Europe”-upphandling kan användas. De mer praktiska och detaljerade reglerna väntas komma i den kommande reformen av EU:s upphandlingsdirektiv, där konkreta verktyg för upphandlande myndigheter ska utvecklas. Målet är en mer samordnad europeisk strategi där offentlig upphandling bidrar till industripolitik, klimatmål och ekonomisk säkerhet – utan att helt stänga marknaden för internationell konkurrens.

Circular Economy Act

Vidare lyfter EU-kommissionen att IAA också kompletterar det kommande förslaget om cirkulär ekonomi genom att öka återvinning och tillgång till sekundära råvaror, samt minska beroenden och sårbarheter även för energiintensiva industriprodukter.

Vad händer nu?

De två medlagstiftande institutionerna, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd (EU-länderna) kommer nu att ta fram sina respektive förhandlingspositioner utifrån kommissionens förslag. Därefter kommer så kallade triloger, det vill säga inofficiella trepartsförhandlingar, mellan representanter från EU-kommissionen, rådet och Europaparlamentet, att inledas. Syftet med ett trepartsmöte är att nå en preliminär överenskommelse om ett lagstiftningsförslag som både parlamentet och rådet, som är medlagstiftare, kan godta. När en preliminär överenskommelse nås måste den formellt godkännas av både parlamentet och rådet. Först därefter kan den färdiga lagstiftningen offentliggöras i EU:s officiella tidning och träda i kraft.

Bakgrundsinformation om EU-lagstiftning: Vad är skillnaden mellan ett direktiv och en förordning?

En förordning är en bindande rättsakt som alla EU-länder måste tillämpa i sin helhet så snart den träder i kraft, utan att införliva den i nationell lagstiftning. Ett direktiv anger de mål som EU-länderna måste nå, men länderna får själva bestämma på vilket sätt. När EU har antagit ett direktiv måste EU-länderna anta nationella lagar för att införliva direktivet och meddela kommissionen vilka lagar de har antagit. Länderna måste införliva direktiven i sin nationella lagstiftning inom en viss tid (vanligtvis två år). Om ett land inte införlivar ett direktiv korrekt kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande, det vill säga att ta det till EU-domstolen.

Det finns även andra sorters rättsakter: beslut, rekommendationer och yttrande. Mer om dessa finns att läsa hos EU-kommissionen.

Källa: Typer av EU-rättsakter – Europeiska kommissionen