En förstärkt europeisk barngaranti – men vem gör jobbet?

Barnfattigdomen i EU biter sig fast. Därför vill EU-kommissionen nu förstärka den europeiska barngarantin. Men eftersom garantin är en icke-bindande rekommendation och socialpolitiken i huvudsak är nationell återstår den avgörande frågan: hur ska EU-länderna omsätta ambitionerna i praktiken?

Bildkälla: EU-kommissionen

Barnfattigdomen i EU ligger kvar på en oroande hög nivå, konstaterar EU-kommissionen. Nästan en av fyra barn i unionen riskerar fattigdom eller social utestängning, och utvecklingen mot EU:s mål att minska antalet utsatta barn med fem miljoner till 2030 har stannat av. Samtidigt pressar ökade levnadskostnader familjer över hela Europa, och många barn saknar fortfarande tillgång till grundläggande behov som tryggt boende, näringsrik mat, hälso- och sjukvård och utbildning.

Mot denna bakgrund presenterade kommissionen den 6 maj 2026 en förstärkning av den europeiska barngarantin (European Child Guarantee – ECG), tillsammans med flera andra initiativ, bland annat EU:s första antifattigdomsstrategi. Garantin utgör EU:s centrala verktyg för att försöka säkerställa barns tillgång till viktiga tjänster. EU:s barngaranti är dock inte ett bindande instrument utan en rekommendation från EU-kommissionen om vad EU-länderna bör vidta för åtgärder för att minska barnfattigdomen. 

Barngarantins tre delar

• Den första handlar om att stärka familjernas ekonomiska förutsättningar genom bättre tillgång till arbete, sociala trygghetssystem och barnomsorg. Särskilt lyfts det så kallade "barnomsorgsglappet", det vill säga perioden mellan föräldraledighet och tillgång till förskola, som i vissa EU-länder kan vara flera år.

• Den andra delen fokuserar på att förbättra och bredda tillgången till tjänster genom garantin, inklusive nya områden som barns psykiska hälsa och skydd mot digitala risker.

• Den tredje handlar om styrning, uppföljning och långsiktig finansiering – områden där kommissionen menar att EU-länderna måste göra betydligt mer.

EU:s rådighet: vad får unionen göra – och vad ligger på EU-länderna?

Barnfattigdom är ett område där EU:s rådighet är begränsad. Socialpolitik, utbildning, hälso- och sjukvård och familjepolitik är i grunden nationell kompetens enligt EU-fördragen. EU kan därför inte lagstifta om nivåer på sociala förmåner, barnbidrag eller nationella välfärdssystem. Däremot kan EU: 

• Anta rekommendationer och strategier, såsom denna garanti 

• Samordna och mäta medlemsstaternas arbete genom den europeiska planeringsterminen 

• Finansiera insatser genom EU‑fonder som ESF+

• Säkerställa att medlemsstaterna följer upp sina nationella handlingsplaner, vilket är en del av bankgarantin. 

Det innebär att EU:s roll främst är styrande, samordnande och stödjande, inte direkt reglerande. Kommissionen kan peka ut brister, föreslå reformer och villkora finansiering – men det är medlemsstaterna som måste genomföra de åtgärder som faktiskt minskar barnfattigdomen. 

En förstärkt barngaranti välkomnas

Europaparlamentet antog i februari en så kallad rapport på eget initiativ om den då framtida antifattigdomsstrategin. En INI‑rapport (Own‑Initiative Report) är ett sätt för ledamöterna att sätta en politisk agenda, påverka kommissionens arbete och uttrycka parlamentets ståndpunkt i frågor där det inte finns ett formellt lagstiftningsförslag. I denna rapport uppmanade bland annat parlamentet till att införa en öronmärkning på 20 miljarder euro för den europeiska barngarantin i EU:s nästa långtidsbudget och ett starkare fokus på just genomförandet av barngarantin, inklusive avsatt finansiering i de landsspecifika rekommendationer inom arbetet med den Europeiska planeringsterminen.

Barnrättsorganisationen Rädda Barnen välkomnar att kommissionen nu förstärker barngarantin. Dock menar de att utan tydligare åtaganden för EU-finansiering, meningsfullt deltagande från barn och civilsamhälle samt en konkret färdplan för att stärka nationella handlingsplaner, riskerar barngarantin att inte realiseras.

Rådet, det vill säga EU-länderna, antog i mars rådsslutsatser om att bekämpa barnfattigdom i EU. Rådsslutsatser är icke‑bindande politiska texter som uttrycker medlemsstaternas gemensamma syn på ett område. De används, likt parlamentets INI-rapporter, för att sätta politisk riktning, men även för att ge kommissionen uppdrag eller för att definiera prioriteringar inför lagstiftning eller budget, det vill säga riktat till EU-kommissionen. Vidare utgör de även ett sätt att samordna medlemsstaternas arbete. Gällande barngarantin menar EU-länderna att även om vissa framsteg gjort, måste arbetet fortsätta och att detta kan göras genom att stärka garantin.   

Sverige stod bakom rådsslutsatserna då regeringen håller med om att arbetet för att motverka barnfattigdom bland annat handlar om att bryta negativa mönster som ibland spänner över flera generationer, vilket kräver ett långsiktigt och strukturerat arbete. Regeringen anser att ett ändamålsenligt arbete för att minska barnfattigdom bör innefatta såväl åtgärder för att stödja föräldrars deltagande på arbetsmarknaden som åtgärder som främjar barns delaktighet i samhället och motverkar social utestängning. Alla delar i den stärkta barngarantin. Men regeringen understryker även att ansvaret för att bekämpa barnfattigdom och social utestängning ligger hos EU-länderna själva.  

Vad händer nu?

Den europeiska barngarantin utgör ingen lagstiftning utan kommissionen uppmanar nu medlemsländerna att mobilisera alla tillgängliga resurser och att prioritera barn i sina nationella budgetar, särskilt i tider av ekonomisk press. Det återstår med andra ord att se vad EU-länderna väljer att göra. 

Mer information

Den förstärka barngarantin i sin helhet: Strengtening the European Child Guarantee
Europaportalen: EU vill minska fattigdomen – manar till reformer
Fakta-PM om den europeiska barngarantin från 2021: Förslag till europeisk barngaranti (Fakta-pm om EU-förslag 2020/21:FPM101 : COM(2021) 137) | Sveriges riksdag
EU-kommissionens webbsida om European Child Guarantee – Employment, Social Affairs and Inclusion