Nyligen antogs den slutgiltiga förordningen om sammanhållningspolitiken för åren 2021–2027. Processen tog över 37 månader och slog därmed rekord som den längsta programmeringsprocessen inom politikområdet. I denna artikel ges en analys från nätverket, Conference of Peripheral and Maritime Regions, om orsakerna till förseningen, jämförelser med tidigare programperioder och de potentiella effekter förseningen kan få för Europas regioner. Sammantaget påvisar analysen att förseningarna är omfattande och att detta kan innebära konsekvenser för sammanhållningspolitikens framtid. 

Det Europeiska nätverket Conference of Peripheral and Maritime Regions (CPMR), där Region Örebro län samt Region Gävleborg är medlemmar, publicerade nyligen en rapport om förseningen i förhandlingarna om sammanhållningspolitiken (SHP) i nuvarande programperiod och en analys av vilka potentiella effekter detta får för Europas regioner. I rapporten lyfter nätverket hur processen med framtagandet av nuvarande sammanhållningspolitik dragit ut på tiden mer än inför tidigare budgetperioder och vad detta kan medföra för effekter i nuvarande programperiod och för kommande programmeringsprocesser.

En försening utan motstycke
I slutet av juni när nuvarande beslut om förordningen av SHP för 2021 – 2027 antogs hade 37 månader passerat sedan maj 2018 då EU-kommissionen lade fram sitt förslag till förordning. Detta trots att EU-kommissionen tidigarelagt förslaget för att gardera sig inför en eventuell försening. EU-kommissionens ambition var att nå en överenskommelse innan slutet av 2019 eller under våren 2020, en tidplan som av många ansågs vara allt för optimistisk. Tidigare programmeringsprocesser hade tagit 26 månader (för perioden 2014–2020) respektive 24 månader (för perioden 2007–2013) och i denna process var tanken att samma tidsåtgång skulle undvikas.

Bild från CPMR:s rapport som jämför förhandlingstiden mellan de olika programperioderna. 

Vad orsakade förseningen?
I utvärderingen av programmeringsprocessen 2018–2021 som EU-kommissionen ska genomföra kommer svaret på ovanstående fråga behandlas. I CPMR:s analys pekas framförallt tre faktorer ut som avgörande:

  • Utdragna budgetförhandlingar som på grund av exempelvis Brexit samt strandade förhandlingar i rådet inte kunde klargöras förrän mellan december 2020 och februari 2021. Problematiken i förhandlingarna kan bland annat härledas till att den nya EU-kommissionen och det nya EU-parlamentet behövde tid att komma på plats och formera sig efter valet 2019. Önskvärt från EU-kommissionens sida hade varit att slutföra förhandlingarna under den befintliga administrationen, innan valet, men så blev ej fallet.
  • Förslaget om Faciliteten för återhämtning och resiliens (RRF) som kom utav återställningsbehovet efter covid-19-krisen. Återhämtningsplanerna som skulle fastställa bidragen från RRF drog ut på tiden och svalde även mycket av den tid som skulle läggas på att förhandla de slutliga delarna av SHP-förordningen under våren 2021.
  • Implementeringen av React-EU som tagit tid från avslutningsprocessen av programmen för perioden 2014–2020 samt belastat arbetet hos såväl EU-kommissionen, myndigheter och regioner.

Potentiella effekter av förseningen
Den främsta effekten av förseningen är uteblivna utlysningar och projekt inom ramen för den nuvarande programperioden. Totalt försenades lagstiftningen med sex månader vilket i sin tur skapade osäkerhet i de nationella och regionala programmeringsprocesserna. Först när dessa är klargjorda och partnerskapsöverenskommelsen (PÖ) är antagen kan utlysningarna påbörjas. En annan tydlig effekt av förseningen är avsaknaden av antagna partnerskapsöverenskommelser. I den föregående processen hade över 60 % av alla PÖ publicerats innan utgången av programperiodens första år, 2014. För Sveriges del antogs partnerskapsöverenskommelsen i oktober 2014 och de första utlysningarna dröjde till början av 2015.

Storpolitiska effekter av förseningen
Ur ett större politiskt perspektiv kan förseningen även stärka argumenten för de organisationer och aktörer som förespråkat en mindre sammanhållningspolitik. Under 2014–2020 har implementeringsgraden av medlen varit lägre än beräknat och med förseningar och eventuellt färre projekt och investeringar från nuvarande budget kan implementeringsgraden sänkas ytterligare. Även den tidigare nämnda Faciliteten för återhämtning och resiliens kan få effekter på debatten och utvärderingen av SHP:S funktion. RRF:en ger stöd till liknande aktörer och områden som SHP och med tanke på att RRF:en gick snabbare att ta fram och krävde mindre konsultation kan varianter av faciliteten föredras av medlemsstaterna under kommande programperioder. Enligt CPMR kan ett scenario av denna typ vara riskfyllt då RRF:en och medföljande återhämtningsplaner beslutats om med ett begränsat regionalt inflytande och utan långsiktiga förberedelser lokalt.

För mer information
Läs CPMR:s analys om förseningarna i förhandlingarna om sammanhållningspolitiken här
Ladda ner förordningen om de gemensamma bestämmelserna för Sammanhållningspolitiken 2021-2027
Ladda ner förordningen om den Europeiska regionalfonden och sammanhållningsfonden

Kontaktperson på Central Sweden
Rasmus Bergander
EU-strateg inom sammanhållningspolitiken samt
innovation med fokus på smart specialisering

+46 (0) 72 084 90 75