2040-målet: Vad säger kompromissen om EU:s klimatkurs?

Published On: 2026-04-08Last Updated: 2026-04-12

Nettoutsläppen av växthusgaser ska minska med 90 procent till år 2040 jämfört med 1990-nivåer. Det har EU beslutat – men kompromisser om hur målet ska nås har splittrat opinionen om hur effektivt 2040-målet egentligen är.

Bildkälla: EU-kommissionen

Beslutet har fattats, EU har antagit ett klimatmål till år 2040. Målet innebär en rättsligt bindande utsläppsminskning med 90 procent på EU-nivå i jämförelse med 1990:s växthusgasnivåer, varav 85 procent ska uppnås genom minskningar inom EU:s gränser. Målet utgör ett delmål på vägen mot unionens övergripande mål att bli klimatneutralt senast år 2050.

Som del av beslutet ska även EU:s klimatlag ses över vartannat år. Med utgångspunkt i den senaste forskningen och teknologiska framsteg får kommissionen i uppdrag att bedöma klimatlagen med beaktande för unionens konkurrenskraft och långsiktiga välstånd, vilket inkluderar faktorer som energipriset. Om kommissionen anser att det behövs kommer de att föreslå ändringar i klimatlagen eller nya åtgärder.

Vägen fram till beslutet har varit långt ifrån spikrak. Förslaget fick utstå hård kritik från både EU-länderna och parlamentet och för att nå enighet krävdes kompromisser, även inom relaterande klimatlagstifting. Exempelvis skjuts utsläppshandelssystemet för byggnader, vägtransporter och små industrier (ETS2) upp till år 2028, i stället för det tidigare planerade år 2027.  Detta med starka påtryckningar från framför allt Polen och Tjeckien.

Beslutet omfattar tre olika flexibiliteter.

  1. Från och med år 2036 tillåts användning av internationella klimatkrediter av hög kvalitet, i linje med Parisavtalets artikel 6. Upp till fem procent av utsläppsminskningarna kan därmed ske genom projekt utanför EU. Detta förklarar varför det bindande målet på EU-nivå är 90 procent, medan EU-ländernas samlade inhemska åtagande ligger på 85 procent. För Sveriges del är detta inget nytt. I det svenska klimatpolitiska ramverket finns redan möjligheten att använda så kallade kompletterande åtgärder, där utsläppsminskningar kan ske genom projekt utanför Sveriges gränser för att uppnå de nationella klimatmålen.

Två av flexibiliteterna läggs in i EU:s reviderade klimatlag.

  1. Permanenta koldioxidupptag inom EU kan användas i begränsad omfattning som flexibilitet för att nå EU:s klimatmål för 2040, särskilt för att hantera kvarvarande, utsläpp som är svåra att minska. Dessa upptag ska vara varaktiga, strikt certifierade och avses kunna integreras i EU:s utsläppshandelssystem (ETS), som ett komplement till, och inte ett alternativ till, utsläppsminskningar.
  2. Flexibilitet mellan sektorer och styrmedel som ska möjliggöra att utsläppsframgångarna i en sektor kan kompensera för brister i en annan. Detta ska bidra till att ge EU-länder större handlingsutrymme i hur målet nås.

Kommissionens ursprungliga förslag byggde på rekommendationer från EU:s vetenskapliga klimatråd. Rådet avrådde EU från att använda internationella klimatkrediter för att nå 2040-målet och rekommenderade en inhemsk utsläppsminskning på 90–95 procent. Vad som blev resultatet faller därför kort i jämförelse. EU valde att tillåta användning av internationella klimatkrediter på ett sätt som satte nivån för inhemska utsläppsminskningar till 85 procent.

Men miljökonsulten Magnus Nilsson påminner om att 2040-målet i själva verket inte ändrar något. Målet är fortfarande detsamma, att unionen ska bli klimatneutral till år 2050. Klimatmålet för 2040 innebär därför inte mer än en destination längs vägen. Ändå ska inte 2040-målets politiska betydelse förminskas. Den som har följt EU:s klimatpolitik känner till vilken central roll 2030-målet om minst 55 procents utsläppsminskning spelar.

”Skulle det nya 2040-målet få samma tyngd [som 2030-målets 55 procentsminsking] är de siffror som nu fastställs väldigt viktiga”. – Magnus Nilsson

Beslutet är inte så ambitiöst som vissa hade önskat men enligt medieföretaget Politico  avvisades också förslag om att sänka målet till 83 procent. Klimatmålets försvarare, bland dem Magnus Nilsson, menar att med hänsyn till de påfrestningar som EU:s beslutsfattare har genomgått i form av Covid-pandemins kvarlevor, Rysslands fullskaliga attack mot Ukraina, Donald Trumps agerande och den växande konkurrensen av Kinas gröna industri är resultatet ett bevis på att EU trots allt håller kursen inom klimatpolitiken inom de mest centrala frågorna.

Reaktioner – en lättnadens suck av olika anledningar

Opinionen är splittrad, men beslutet har ändå mötts av en viss lättnad. För vissa är det avgörande att EU:s klimatarbete fortsätter genom ett 2040-mål, medan andra främst ser flexibiliteterna och de underlättande tilläggen i klimatlagen som en vinst.

Europaparlamentarikern Pär Holmgren (M) tillhör det första lägret som ser beslutet som en klimatvinst.

”Det viktigaste är att vi har ett klimatmål på plats. […]. Vi ser klimatmålet som ett golv – inte ett tak – och nu börjar arbetet med att uppnå och överträffa det.”

Även Sverigedemokraternas Martin Kinnunen är nöjd fast av motsatta anledningar. Martin anser att förslaget innebär ”betydande lättnader”, särskilt med tanke på att ETS2 flyttas fram ett år vilket han menar skulle stoppa bensinprishöjningar med minst en krona fram tills att det införs.

Samtidigt uttrycker delar av svensk industri oro för ökad instabilitet i den framtida marknaden. Branschorganisationen Svenskt Näringsliv pekar särskilt ut de revideringsklausuler som införts i regelverket. Oron gäller bland annat att ändringsmöjligheten riskerar minska vad de anser som det främsta värdet av 2040-målet – nämligen att öka förutsägbarheten för näringslivets investeringar i utsläppsminskanande teknik. Även Transportföretagen har reagerat på vad flexibiliteterna kan innebära för marknaden.

”Beslutet att senarelägga ETS2 kan i sak vara rimligt, men det visar än en gång hur oförutsägbart styrmedelssystemet blivit. För transportsektorn, som redan gör stora investeringar i fossilfri teknik, blir den typen av omtag både kostsamma och svårhanterliga” – Susanne Florentin, biträdande samhällspolitisk chef på Transportföretagen.

Miljöorganisationer är sammantaget missnöjda med beslutet. Den vetenskapliga projektorganisationen Climate Action Tracker kritiserar hur lagstiftning fortfarande saknas för utsläpp och upptag från mark och skog genom LULUCF efter år 2030. Även det europeiska klimatnätverket CAN kallar beslutet för en besvikelse, och anser att beslutet är betydligt svagare än vad siffran 90 ger sken av på grund av att internationella krediter kommer tillåtas.

EU:s klimatlag binder unionen till att bli klimatneutral till år 2050. Målet är netto noll utsläpp, vilket betyder att kvarvarande utsläpp ska balanseras av upptag som tar bort lika mycket växthusgaser ur atmosfären. Neutralitetsmålet har två mellanliggande mål för att sänka unionens utsläpp: 55% vid år 2030 och 90% vid år 2040, jämfört med 1990-årsnivåer. Klimatlagen trädde i kraft den 29 juli 2021 och reviderades senast i samband med att 2040-målet beslutades den 11 mars 2026.

Bildkälla: EU-kommissionen

Vad händer nu?

Antagandet av beslutet är det sista steget i lagstiftningsprocessen. När den ändrade förordningen har publicerats i EU:s officiella tidning börjar den gälla i alla EU-länder efter 20 dagar.

Nästa steg förväntas bli att EU-kommissionen kommer att lägga fram förslag för hur EU ska nå sitt bindande klimatmål för 2040.

”Nästa styrkeprov kommer när det övergripande målet ska bli konkret politik […]. Då gäller det att påminna om att 2040-målet är ett nollsummespel – det ytterligare utsläppsutrymme en aktör lyckas kapa åt sig, måste någon annan aktör ge upp. Det handlar om att ge och ta, konstruera kompromisser alla kan leva med.” – Magnus Nilsson.

Kommissionen har därför, som en del i arbetet, öppnat tre olika samråd för ta in synpunkter på hur den konkreta politiken för tidsperioden 2030 – 2040 ska utformas. Läs mer om samråden här:

Den ändrade förordningen innebär att EU:s klimatlag ska ses över vartannat år. Om kommissionen anser att det behövs kommer de att föreslå ändringar i klimatlagen eller nya åtgärder.

Läs mer

Europeiska rådet: 2040-klimatmålet för grönt ljus (2026-03-5).
Europaparlamentet: Den reviderade klimatlagen (2026-02-18).
Aktuell hållbarhet: EU-parkamentet klubbar nytt mål för 2040 – skjuter fram ETS2 (2026-02-10).
Euronews: Är EU:s 2040-mål ambitiöst nog? (2026-03-12).
Naturvårdsverket: Om EU:s klimatmål (2026-01-19).

En förordning är en bindande rättsakt som alla EU-länder måste tillämpa i sin helhet så snart den träder i kraft, utan att införliva den i nationell lagstiftning. Ett direktiv anger de mål som EU-länderna måste nå, men länderna får själva bestämma på vilket sätt. När EU har antagit ett direktiv måste EU-länderna anta nationella lagar för att införliva direktivet och meddela kommissionen vilka lagar de har antagit. Länderna måste införliva direktiven i sin nationella lagstiftning inom en viss tid (vanligtvis två år). Om ett land inte införlivar ett direktiv korrekt kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande, det vill säga att ta det till EU-domstolen.

Det finns även andra sorters rättsakter: beslut, rekommendationer och yttrande. Mer om dessa finns att läsa på EU-kommissionen.
Källa: Typer av EU-rättsakter – Europeiska kommissionen

Kontaktperson på Central Sweden
Frida Eriksson
Informationsansvarig

+32 496 30 69 55

Kontaktperson på Central Sweden
Philip Eriksson
EU-strateg inom Energi och klimat samt Transport och infrastruktur

+32 497 54 06 53